Adolf Bergman

Adolf Bergman föddes 1879 och växte upp på en gård i Östra Broby, Skåne. Han var son till hemmansägare Alexander och Hanna Berg och hade sex syskon. Under sin uppväxt lärde han sig det hårda arbetet på gården, men valde senare en karriär som polis i Stockholm.

 

Parallellt med sitt arbete inom poliskåren var Adolf aktiv inom idrotten och deltog i dragkamp vid Olympiska Spelen i Stockholm 1912. Han var ankar i det svenska laget som tog hem guldmedaljen. Hans fysiska styrka och uthållighet gjorde honom till en framstående idrottsman. Samtidigt fortsatte han att avancera inom polisen. År 1924 befordrades han till kriminalkonstapel och arbetade därefter med brottsutredningar.

 

Vid sidan av sitt arbete investerade Adolf i fastigheter på Brännkyrkagatan i Stockholm samt i ett lantbruk i Bolby. Dessa investeringar speglade hans entreprenörsanda och lade grunden för familjens etablering i Bolby.

 

Adolf Bergman gick bort 1926, vid 47 års ålder, vilket gjorde att hans liv och karriär blev kort, men han lämnade efter sig både idrottsliga och yrkesmässiga framgångar som satte sin prägel på hans tid.

 

Hans död innebar en stor omställning för familjen, men hans hustrus styrka och beslutsamhet gjorde att deras gemensamma arbete fortsatte efter hans bortgång.

Emma Bergman

Emma Bergman föddes 1875 och växte upp på en gård i Kimminge, Häverö, i norra Roslagen. Hon var dotter till hemmansägare Matts och Anna Mattsson och hade sju syskon. Uppväxten på landsbygden formade henne till en arbetsam och självständig kvinna.

 

År 1904 gifte sig Emma med Adolf Bergman och tillsammans fick de fem barn. Medan Adolf var verksam som polis och idrottsman tog Emma ett stort ansvar för familjen och deras gemensamma affärsverksamhet. Hon skötte driften av parets två hyreshus på Brännkyrkagatan i Stockholm samt gården på Ljusterö. Hennes engagemang och affärssinne var avgörande för att deras verksamhet skulle fungera.

 

Efter Adolfs död tog Emma över hela ansvaret för verksamheten. Trots de svårigheter som följde på att förlora sin make, höll hon samman familjen och drev vidare verksamheten. Vid sidan av sitt arbete var Emma en flitig besökare på Frälsningsarmén där hon ofta kunde ses i Färlsningsarmens kyrka på Södermalm och i missionshuset Arken i Bolby. 

 

1946 drabbades Emma av ytterligare en tragisk förlust när hennes son Sten, som varit behjälplig vid skötseln av lantbruket, omkom i en drunkningsolycka. Trots sorgen fortsatte hon arbetet fram till 1950, då hon valde att avveckla verksamheten.

 

Emma var en samlande kraft för familjen och en trygg punkt för flera generationer genom hela sitt liv.