PÄRONTRÄDET
Hon svalde det sista av päronet vid barndomshemmet i Häverö, petade ut en kärna och la den i fickan. Året var 1915. Hon och hennes man hade just förvärvat Östergården på Ljusterö, och när de slog sig ner planterade hon kärnan i jorden mellan brunnen och vägen mot Strömsnäs.
Man vet hur det brukar gå med päronkärnor – ofta blir det ingenting. Men till hennes stora lycka grodde kärnan och växte. Långsamt först, sedan med fart. Den skulle komma att bli gårdens vårdträd – ett skydd och en symbol för länken mellan generationer.
Till en början bar det ingen frukt. Men så ett år hängde de där – päronen. Lite större än väntat, ljusgröna med lätt rodnad i skalet. När man bet i dem var de aningen hårda men smältande, saftiga, med en söt och god arom. Det var ett mångsidigt päron som kunde ätas direkt, läggas in som syltade ingefärspäron eller bara kokas till mos.
År efter år fyllde trädet familjen Bergmans korgar, glasburkar, matkällaren.
Så goda var päronen att dottersonen bestämde sig för att han ville ha samma sort i sin egen trädgård. Han tog ympar och ympade in dem på sitt gamla gråpäronträd. Och även där tog de sig – bar frukt som var lika god.
Men så kom den dag då fastigheten såldes. Det gamla päronträdet sågades ner, tillsammans med flera äppelträd som stått där ännu längre. Inte ens stubbarna blev kvar.
Ymprarna hade överlevt på gråpäronträdet. Och smaken med dem. När sonen i nästa generation tog över, bestämde han sig för att försöka driva upp ett helt nytt träd med samma anlag. Så han tog en knopp från en av ymparna, skar ett snitt i en grundstam och okulerade in den.
Nu växer ett nytt träd i ny jord. Tunt i stammen, lite krokigt – men i år blommar det för första gången.
