Lotteriet
Han gick iväg med snabba steg, ren och nykammad, i sina nytvättade jeans, vit skjorta och en tunn slipover som kliade lite men ändå kändes fin. Hjärtat bultade som det brukar göra när något spännande väntar. Idag skulle han till gammelmormor, och hon hade lovat sång, musik och — bäst av allt — ett lotteri där man kunde vinna en bilbana!
Gammelmormor stod redan och väntade vid grinden. Hon log som hon alltid gjorde, tryggt och snällt, och tillsammans gick de mot Arken. På trappan stod frälsningssoldater med fina hattar. De hälsade glatt, och när de såg gammelmormor började de genast prata och skratta, som om de hade känt varandra hela livet. Han stod lite bakom och lyssnade. Det kändes stort att vara hennes barnbarnsbarn.
Inne i salen luktade det kaffe, bullar och nåt slags rengöringsmedel. Längst fram stod ett bord fullt med vinster. Och där — mitt bland kaffepaket och kakpåsar — stod den: bilbanan! Den glänste i plåt och plast, gul och röd, och hade två små bilar som man kunde dra upp med en nyckel. Han tittade så länge på den att det nästan började vattnas i ögonen.
Sen började sångerna. Frälsningssoldaterna sjöng högt om Jesus och himlen och att man skulle vara snäll. Han satt still ett tag, men sen började benen spritta. Det kändes som om sångerna aldrig skulle ta slut. Och just när han trodde att det var dags för lotteri, ropade någon att de "nästan världskända sångarna" skulle sjunga. Då suckade han tyst för sig själv.
Kören kom upp på scenen. De sjöng fint, men han såg mest på en av männen som hade en konstgjord arm. På handen satt en svart handske som såg nästan magisk ut. Han kunde inte sluta titta. Tänk om den var så stark att man kunde hålla i eld? Eller slå igenom en vägg? Hela huvudet fylldes av funderingar.
Till slut var det lotteri. Gammelmormor hade köpt lotter till dom båda. Och när de läste upp första numret… då var det hans! Hela kroppen blev varm och glad på en gång. Han studsade upp som en boll och sprang fram.
Men det blev ingen bilbana. En tant med röd hatt räckte honom en påse bullar och log vänligt. Han tog emot den, tackade och gick moloket tillbaka till gammelmormor.
– Bullar, sa hon och klappade honom lite på ryggen, som om hon visste precis vad han hade hoppats på.
– Jo, sa han.
Sen gick de hemåt, och på vägen fick han saft. Bullarna var färska och goda, och han åt dem ändå, fast bilbanan hade blivit kvar på bordet. Han var säker på att Gud skulle få vänta länge innan han fick se honom i uniform — och han trodde inte ett dugg på lotterier.
