Komjölk
Året var 1965. Han var sex år och det var första gången han fick gå alldeles själv.
Med två kronor i fickan och kannan i handen gick han på grusgången, förbi häcken och ut på byvägen. Han skulle till Storgården och köpa mjölk. Färsk mjölk. Den riktiga sorten.
Det var mamma som hade skickat honom. Hon hade gett honom pengar — de låg i en liten portmonnä av tyg som precis fick plats i fickan — och sagt att han inte fick springa. Inte spilla ur kannan på vägen hem. Inte dröja sig kvar.
Han höll hårt i kannan. Den var blank och kall mot fingrarna. Gick man tillräckligt försiktigt, skvalpade det inte — även om den förstås ännu var tom. Men det skulle den inte vara länge till.
På Storgården, i dörrarna till ladugården under rampen till höloftet, stod frun i huset — klädd i förkläde och gummistövlar — och tog emot kannan. Hon öste upp två liter mjölk ur den stora mjölkkannan med ett litermått som hade en lång arm för att nå ända ner i djupet. Det ångade lite från den vita ytan. En fluga surrade förbi. Han räckte fram portmonnän med två kronor och fick ett varmt leende och en nick som tack.
På vägen hem kände han sig som en vuxen. Det luktade jord och nyslaget hö — men det gjorde det så här års. Han gick som mamma sagt: försiktigt, som en med ansvar.
Hemma värmde mamma upp hälften av mjölken, lät den svalna och blandade den sedan med några skedar av filbunken från morgonens frukost. Hon hällde upp i portionsskålar och ställde dem i matkällarens skåp. Där skulle de stå minst ett dygn och “vila”, tills de blivit ny filbunke — som skulle ätas med smultron och kanske lite socker.
Och långt senare, när mjölken kom i trekantig tetra och smakade mest vatten, brukade de skratta och säga att det där — det var då inte komjölk.
