GRUNDEN
I början av 1900-talet stod Sverige på tröskeln till en ny tid. Betongen hade gjort sitt intåg som byggnadsmaterial, och ekot av det nya nådde även ut i skärgården. I Bolby by på Ljusterö, där bördig jord var värdefull och berg fanns i överflöd, hade tre svågrar fått ett uppdrag: att resa en stuga på en bergkulle på släktens mark. En stuga som skulle bli ett hem för kommande generationer.
Det var en tid mellan två krig, där framtidstro och återhållsamhet gick hand i hand.
Den äldste av dem, ingenjören i trion, hade läst på och var övertygad om att betong var framtiden. Men cement var dyrt, och pengar fanns inte i överflöd. Så de sparade på cementen och fyllde ut med sparsten – precis som andra gjorde i landet. En fjärdedel sten, resten betong. ”Det räcker,” sa han, och ingen ifrågasatte.
Hela våren gick åt till att gräva fram berget där matkällaren skulle ligga. Marken var ojämn, och den klack av berg som stack upp mitt på platsen behövde tas bort. De turades om med spett och slägga, borr och dynamit. Varje stenbit som lossnade samlade de i en hög vid sidan – den skulle senare användas i gjutningen. Allt material transporterades med ångbåt till Bolby ångbåtsbrygga, och bars sedan upp på ryggen. Inget fick gå till spillo.
När sommaren kom byggde de formarna. De snickrade dem av överblivet virke från andra byggen, rätade ut krokiga spikar och använde vad de hade. Betongen blandade de för hand i en murbruksbalja – skopa för skopa, hink för hink. Sparstenen lades ner och införlivades noggrant i betongen, lager för lager. Det var långsamt, tungt och slitsamt, men aldrig meningslöst.
När kvällens skuggor sänkte sig över viken och solen sjönk bakom trädtopparna brukade de lägga ifrån sig verktygen, gå ner till ångbåtsbryggan och kasta sig i det bräckta vattnet. Bolbyvikens svalkande vatten tog emot dem som en välförtjänt belöning efter dagens slit. Skratt och plask hördes över viken – för en stund var de bara tre svågrar som badade, inte byggare eller betongblandare.
När hösten kom var grunden klar. Den stod där som ett monument över envishet och gemenskap. På den skulle stugan resa sig – men redan då visste de att det verkliga arbetet låg i sprängstenen, betongen, kvällsdoppen och skratten som ekade mellan tallarna.
