Bössan
Det var mitt på dagen, bara humlorna hördes från den stora schersminbusken framför trappen. Då kom hyresgästen i Lilla Källarstugan gående uppför grusgången med snabba steg och ett spänt ansiktsutryck som om han skulle explodera när som helst.
— Är farsan hemma? frågade han.
Det var han. Han satt som så ofta uppe i glasverandan och löste korsord med läsglasögonen nere på nästippen. Hyresgästen ville låna bössan. Det var skatorna i lönnen utanför stugan. De förde ett fasligt liv, sa han, det gick inte att sova och han tänkte få slut på det nu.
Farsan hade en riktig kvalitetsbössa så som det anstår en framgångsrik tävlingsskytt. Det var en side-by-side från Sauer & Sohn 12/65, jubileumsmodellen 175, med blåsvarta pipor i bästa Krupp-stål och med nätskuret grepp på kolven. Farsan sa att det var i sin ordning. Alla visste att skator inte var några att sörja. Och snart ekade två rejäla smällar över gården. Det small så det skallrade i fönsterrutorna.
Sen blev det tyst. Man trodde det var klart med det. Men strax därpå hördes ett bankande, ett ilsket rytande och nån som svor så att det osade.
En stund senare kom hyresgästen tillbaka med långsamma steg och sänkt huvud uppför grusgången, med bössan i två delar.
Han såg inte på någon. Bara räckte fram delarna som ett barn som brutit sin leksak.
— Kolven gick av, sa han kort.
Det visade sig att han hade missat. Istället för skatorna hade han skjutit av grenarna, och boet hade rasat ner på marken. Skatungarna låg där och flaxade. Då hade han tappat fattningen. Börjat slå ihjäl dom med kolven. Och då – då gick det som det gick.
Farsan tog emot resterna utan att säga nåt. Satte sig tyst på pinstolen, suckade tungt och tog av sig glasögonen.
— Det var ju synd på bössan, sa han till sist och såg sorgsen ut.
